Ett bra val! (eller kanske två?)

Vi är många i Vänsterpartiet och tillsammans blir vi ännu fler, det är så vi vinner val i vårt parti. Ungefär så kan man sammanfatta de båda nytillträdda valsamordnarnas resonemang om sina uppdrag. De som ska göra’t är Joel Nordström, Malmö och Rebecca Thell, Helsingborg. Tillsammans med resten av oss, alltså.

Sedan ett par veckor är de installerade i Vänsterns hus på Nobelvägen i Malmö, ”högkvarter” för de anställda i region, distrikt och Malmöförening; Rebecca Thell som valorganisatör med fokus på att vara en resurs för distriktet och partiföreningarna, och Joel Nordström som har sitt uppdrag från regionen och ska göra vardagsnära politik av det regionpolitiska programmet.

Vänsterpartiet centralt är mitt uppe i arbetet med att planera och mobilisera inför kommande valår. Mycket ska vara på plats när det drar ihop sig på allvar: debatter, kampanjer på gator, torg och digitalt i sociala medier, trycksaker att dela ut, valstugor, öppna möten, annonser och affischer som förmedlar budskap, och inte minst ska Vänsterpartiets alla medlemmar och sympatisörer vara peppade.

Det är där våra valsamordnare passar in. Under ett års tid ska de tillsammans med partiföreningar, region och distrikt planera och genomföra Vänsterpartiets valarbete i Skåne.

Planerna för hur de ska genomföra sina uppdrag börjar ta form.
– Men just nu, när vi precis har börjat, läser och analyserar vi mest, och pratar med folk, säger Joel.

Extra intensiv period

Den här hösten är en extra intensiv period då det läggs budgetar och region och kommunalpolitiska program som kommer att vara underlag för valet. Och föreningarna ska därtill föreslå kamrater till vallistorna.

– Jag tänker jobba relationsbyggande mellan föreningar och distrikt. Skånes föreningar är olika stora och har olika förutsättningar att dra en hel valkampanj, vi måste hjälpas åt, och därför tänker jag till exempel vända mig till partiföreningsgrupperna.

Joel, som har fokus på regionen säger:
– Folk har koll på att regionen ansvarar för sjukvård men den ansvarar för mycket mer. Mest fördolt är nog det som kallas regionalt utvecklingsarbete, alltså hur man får Skåne att hålla ihop. Jag ska försöka omsätta det regionalpolitiska programmet i lokala valrörelser.

Ett språk som folk begriper

– Många jag känner vet inte hur det politiska arbetet funkar, det gäller att hitta ett vardagsspråk som folk begriper, säger Rebecca och fortsätter:

– Det gäller att inge förtroende och få upp en glöd. De allra flesta har blivit medlemmar för att de vill engagera sig, mer eller mindre. Folk har blivit intalade att nedskärningspolitiken är oundviklig, men det stämmer inte. Det går att driva en annan politik och vårt mål är att få folk att känna att det finns ett realistiskt alternativ.

Båda återkommer ofta till hur viktigt det är att satsa på medlemmarna så att många törs och vill engagera sig aktivt.

– Vi vill bjuda på lite ”godis”, hur man har kul när man kampanjar.
– Vi behöver visa folk att man inte måste vara så duktig och präktig för att vara vänsterpartist. Det är viktigt att sänka tröskeln för att kampanja, att vara medlem är kunskap nog, säger Joel.

Alla har det. Man behöver inte prata så mycket själv. Det gäller mer att lyssna på vad folk har att säga. – Och en positiv erfarenhet från EU-valet är att vara rörelsebyggande, det arbetet bör vi utveckla.

Att få göra något för andra, med andra. – Det är skillnad på att lägga 110 procent på Vänsterpartiet som jag tror på, än tolvtimmarspass i ett kapitalistiskt företag, säger Rebecca.

– Det kommer att krävas 110 procent, men det är en ynnest och ett privilegium, säger Joel. – Det är som att ha en massa hus framför sig, med dörrar att knacka på, och förhoppningsvis får vi komma in och fika.

Skrivet av Maria Kållberg för Folkviljan

Fotnot: Folkviljan återkommer med presentation av Daria Bogdanska och Hodan Omar som tillträder sina uppdrag längre fram

När jag hör att min kollega burit en patients överexalterade golden retriever uppför brandtrappan till balkongen utanför intensivvårdsavdelningen för att hälsa på sin älskade människa så kan jag inte låta bli att tänka – hmm, det där var inte särskilt lean .

Men såklart exakt vad patienten behövde för att vilja kämpa ett litet tag till. Hen blev en av en liten andel svårt härjade Covid-patienter som vi efter månader av gemensam kamp lyckades skriva ut levande till en vårdavdelning. Det räcker nämligen inte alltid med vetenskap och beprövad erfarenhet för att få människor att överleva utan ibland krävs även husdjur, inspelningar av anhörigas röster i hörlurar och kall folköl i sugrör.

Efter ett och ett halvt år av undantagstillstånd i kampen mot Covid-19-pandemin med extrajourer tre av fyra helger så är det just den där lilla magiska marginalen av frihet under ansvar som gjorde att jag trots allt riktigt såg fram emot att arbeta i sommar.

Jag kände igen känslan i ögonen på sköterskorna i mitt team. I slutet av våren var vi alla trötta men samtidigt lite upprymda. Det handlade inte om att folk stod och applåderade för oss på sina balkonger, även om det värmde. Inte heller om gratispizzorna som levererades till våra fikarum, även om de slank ner på vägen hem från jouren.

Det handlade snarare om ett nyfunnet erkännande för vår kunskap och en tillit till att vi använder allt vad vi är för våra patienters bästa och att vi fick fria tyglar att göra just det utan detaljstyrning eller krav på meningslös trippeldokumentation.

Avstånden kändes kortare

Det handlade också om en förstärkt gemenskap sprungen ur hårt slit. Genom att kollegor från andra specialiteter stått och kliat sig i visiren över samma patienter som oss under pandemin så kändes avstånden mellan klinikerna kortare.

Men kanske allra mest handlade det om en förhoppning om att vi nu, i ljuset av allt som varit, rimligtvis skulle tilldelas de resurser och den autonomi som behövs för att göra vårt jobb efter bästa förmåga. Nu måste väl ändå styrande politiker ha förstått av larmrapporter och krisavtal att den tidigare regimen av besparing, effektivisering och industrialisering lämnat oss oförberedda och utmattade innan pandemin ens börjat?

Det mest fascinerande med sommaren i sjukvården är att regionen tycks överrumplade av den varenda år.

Precis som alla andra somrar

Denna känsla av tillförsikt var innan Covid-delta, lambda och my. Och innan jag insåg att den här sommaren skulle bli precis som alla andra somrar jag tillbringat inom svensk sjukvård. Söktrycket ökar när patienter som solidariskt stått ut hemma med sina krämpor under pandemin nu söker. Den akuta verksamheten ska ros runt med mindre personal.

Semestervakanserna är som vanligt inte täckta. Väggar är tapetserade med listor på lediga pass som man hoppas ska fyllas av frivilliga och den personal som faktiskt befinner sig på semester tyngs av dåligt samvete för de som är kvar. Vårdavdelningar, inklusive IVA, drar ner på platser från en dag till en annan för att det saknas sjuksköterskor att bemanna sängarna.

Patienter med livshotande tillstånd ligger kvar på akuten utan tillgång till tillräcklig övervakning. Korridorerna fylls upp.

Vi behöver litas på och få göra det vi kan bäst utan detaljstyrning.

”Lean” är till för bilbranschen

Vi kan inte släppa iväg vår patient som vi kämpat med i månader och som i ett obevakat ögonblick kan klia av sig syrgasgrimman, glömma sätta på den igen inför toalettbesöket och hittas död på badrumsgolvet.

Den patienten behöver vak för att kunna lämna IVA men det finns inga vak att tillgå. Den allra mest utmanande och trängande uppgiften på arbetspasset är fortfarande inte att hantera den akut sjuka patienten utan att hitta en säng att vårda hen i.

Samma problem som förra året

Jag önskar att det fanns något nytt att skriva men det är samma problem som förra året, och året dessförinnan. Det mest fascinerande med sommaren i sjukvården är att regionen tycks överrumplade av den varenda år, som den första vinterhalkan. Vi vet att den kommer men ändå tycks ingen förberedd.

Med den avgörande skillnaden att i höst väntar ett ovanligt stort berg av så kallad vårdskuld, det vill säga människor som väntat alldeles för länge på att bli opererade eller utredda. Och vilka ska beta av det berget? Jo, exakt samma personer som arbetat sönder sig under pandemin.

Jublet har tystnat och marginalen av magi täppts igen. Nu ska vi återigen springa fortare och arbeta snabbare, även fast det inte går med rådande sjuksköterskebrist och en katastrofalt stor omsättning av personal på många kliniker.

Jublet har tystnat och marginalen av magi täppts igen. Nu ska vi återigen springa fortare och arbeta snabbare

Fyra veckors semester är lyx

Vi kan omöjligt behålla personal när fyra veckors oavbruten semester efter pandemivård och inför en höst av avbetalning på vårdskuld ses som en lyx snarare än en rättighet. Utan en rimlig ingångslön och värdig löneutveckling.

När underskötersketjänster dras in men arbetsuppgifterna finns kvar och tilldelas sjuksköterskor istället. När upplärning av nya kollegor, fortbildning och utveckling ständigt får stå tillbaka för det allra mest nödvändiga vilket gör att nya kollegor känner sig osäkra, utsatta och i värsta fall tvingas leva med att ett fatalt misstag sker under deras pass på grund av strukturella problem som de saknar inflytande över. När vår varje åtgärd kvantifieras och prissätts som vore varje patient en IKEA-modul. När vi saknar kontroll över vår egen arbetssituation.

Onda cirkeln är i full gång

Vrede övergår i uppgivenhet som övergår i uppsägningar. Uppsägningar av erfaren ovärderlig personal leder till än sämre arbetsmiljö och den onda cirkeln är i full gång.

Vi är många som vill vara kvar och kommer orka ett tag till. Vi vet vad våra patienter och vi behöver för att skapa världens bästa sjukvård. Det är samma som vi behövde långt innan pandemin och under pandemin. Vi behöver återfördela resurser från privatstyrd offentligt finansierad vård till offentligt styrd vård där vård ges efter behov istället för lönsamhet. Vi behöver fler sjuksköterskor och undersköterskor och vi behöver att de ska trivas på sina jobb.

Vi behöver litas på och få göra det vi kan bäst utan detaljstyrning. Vi behöver för en kort stund få känna den där glädjen när golden retrievern och dess människa till slut återförenas, men utan att offra vår egen hälsa på kuppen.

/Lina Myritz, ST-läkare i anestesi och intensivvård

Nedan kommer härlig lista med boktips och annat smått och gott som passar till sommarens lite latare dagar vid stranden eller i hängmattan. Tipsen kommer från redaktionen för Folkviljan, Vänsterpartiet Skånes medlemstidning.

En låt och några heta poddar

Timbuktu – Jason Diakitè – släppte en ny låt 9 april som heter Bars från ett B barn. Den har politiska inslag som belyser dagens samhällsproblem.

Det är en helt fantastisk låt att lyssna på i sommar och samtidigt njuta av i det fina vädret. Får man inte nog av Jason Diakitè, så har han även en podd tillsammans med Marcus Samuelsson som heter “This Moment”. Man lär sig väldigt mycket genom att lyssna på den.

I ”Nours Poddelipodd” får man följa Nour El Refai och Henrik Schyffert i vardagen där de berättar om sina funderingar, problem och händelser som inträffar.

Nour El Refai är även aktuell med sin serie “Skitsamma”. Otroligt bra och så rolig att man skrattar rakt ut. Både podden och serien är en perfekt mix av humor och allvar. Ett hett tips i sommar när du har en lugn stund över.

Text och tips av Vanessa Nilsson  

24 satirkrönikor av ”Eviggetens” skapare

Nyutkommet i maj: Våra döda illusioners grav. (Blädderex finns på expeditionen i Malmö) Kulturfront förlag (185-193 kronor)

Folkviljans läsare har ju blivit bekanta med Eviggeten som med dråplighet och humor kommenterar vår nutid och närtid.

Den är påhittad och illustrerad av författaren, illustratören och vänsterpartisten Carl Krantz och han förser oss ideellt med en ruta varje nummer.

Nu ger han ut en samling med 24 satirkrönikor som tidigare har varit publicerade i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront mellan 2018-2021 med titeln Våra döda illusioners grav. Carl Krantz bok är koncentrerad dystopi- humor, fylld med karaktäristiska bilder och gjuten sommarläsning. (Tidigare utgivet: Stationen är obemannad och seriesamlingen ”Evig-geten – Inte helt hundra.”)

Text och tips av Maria Kållberg

Stanna hemma – upptäck Skåne

”Upptäck förhistoriska Skåne, 18 spektakulära utflyktstips: från vulkaner till dinosaurier” Olof Peterffy och Ingrid Thulin Olander Roos & Tegner Sommaren är på gång och semestrarna närmar sig. Men också i år bör vi vara försiktiga med viruset. Ta hemes-ter och gör utflykter i Skåne. En nyutkommen bok tipsar om allt från vulkaner till dinosauriefossil.

Att upptäcka Skåne kan betyda att se sidor av landskapet som sträcker sig bortom kaféer och naturreservat. Skåne ruvar på en geologisk historia som är väl värd att utforska.

”Upptäck förhistoriska Skåne, 18 spektakulära utflyktstips: från vulkaner till dinosaurier”, är titeln på en mycket informativ bok av Olof Peterffy och Ingrid Thulin Olander.

Här får läsaren tips om mycket intressanta utflyktsmål utifrån sex geologiska kapitel indelade i samma tidsföljd som planeten utvecklats. Så blir exempelvis det välkända natur- området Stenshuvud på Österlen något betydligt mer än en vacker utsiktspunkt.

I boken får vi veta att Stenshuvud är del av det urberg som bildades under en vulkankedja för 1 500 miljoner år sedan. Så är det med alla de arton utflyktsmålen i denna roande och informativa skrift. Vi får veta att Kullaberg är resterna av en bergskedja av Himalayas storlek, att vi kan besöka skånska vulkaner, Sveriges enda kolfyndighet, var man kan hitta intressanta fossil, guld och bärnsten och mycket mer.

Med denna bok i fickan förvandlas utflykterna till äventyrliga upptäcktsresor i historien. Kan inte bli bättre i dessa Coronatider.

Text och tips av Lasse Hansson 

Besök på Hasse & Tagemuseet ett måste i sommar!

Ideella föreningen ”Hasse & Tage-museets vänner”, som äger och driver det lilla mu-seet i Tomelilla, är mest känd för interna stridigheter och skumma ordföranden (ett tag var rdförande i föreningen en lokal moderat politiker som använde museets kafé för sin valpropaganda; fönstren var fulltejpade med M-valaffischer). Nyligen inträffade ännu en skandal i föreningen då intendenten på mycket svaga grunder fick kicken.

Men oavsett alla intriger och oegentligheter i föreningen är museet unikt och ett måste att besöka under de sommarmånader det har öppet.

Här trängs Svenska Ords drygt 20-åriga historia på sju mycket väldisponerade kvadratmeter; vi hittar rekvisita från filmerna och revyerna, citat  från Lindemännen, interaktiva roligheter och mycket, mycket mer. Och på elva monitorer snurrar klipp ur alla de filmer man hann med under åren. Allt de gjorde genomsyrades också av en socialistisk och anti-borgerlig grundsyn.

Får du möjlighet är ett besök till museet en självklarhet i sommar! www.hasseotagemuseet.se.

Tips och text av Figge Bergquist

”Till bildningens försvar” av Sverker Sörlin

Vårt behov av bildning har kanske aldrig varit större än i den tid av nynationalism, fördomar och brist på eftertanke som präglar vår nutid. Sverker Sörlin ger oss tips om hur vi kan hantera den svåra konsten att veta tillsammans.

Idéhistorikern och författaren Sverker Sörlin säger sig i förordet till ”Till bildningens försvar”, Natur och Kultur, ha arbetat med bildning i hela sitt liv. Han beskriver sig själv som historiker, forskare och universitetslärare. Men också som folkhögskoleelev, engagerad i folkbildning, som föreläsare och debattör. Nu tycker han sig se ett behov av att förnya bildningen i Sverige.

Vi måste ”tänka bortom”, vi ska använda det fina vi har, men samtidigt ta nytt sikte så att den mörka tid vi nu lever i för-passas till en parentes i historien.

Sörlin skriver exempelvis att vårt land formligen ropar efter nya kunskaper som möjliggör för människor att byta väg, skifta perspektiv. Detta berör såväl folkbildning och fackliga organisationer som företag, sjukvård och myndigheter. Studieförbunden har här en viktig uppgift att bli civilsamhällets stora kunskapsförmedlare. Bildning är en politisk idé, menar Sörlin. Försvagad eller felaktigt använd kunskap undergräver samhällets institutioner, försvagar dess mot-ståndskraft och ger utrymme för populismens grumliga idéer. Utan rädslan kan nationalismens budskap inte slå rot, menar han.

Samma sak gäller synen på klimat och miljö. Bildning ger argument till demokratins försvar. Därför måste bildningen också försvaras.

Text och tips av Lasse Hansson 

Ny bok av Pelle Dragsted: Nordisk Socialisme – På vej mod en demokratisk

Har amerikaner både till höger och vänster mer rätt än vi velat se när de talar om de nordiska samhällena som socialistiska? Det menar Pelle Dragsted, framträdande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslisten, som i sin nya bok Nordisk Socialisme lyfter fram de starka inslag av gemensamma, demokratiska lösningar och ägandeformer som präglat de nordiska samhällena i stark kontrast mot det amerikanska.

Jonas Sjöstedt har varit inne på liknande tankegångar, bland annat när han talat om biblioteken som ett socialistiskt inslag i det svenska samhället.

Jonas har också skrivit förordet till den svenska utgåvan av Dragsteds bok som kommer på Verbal förlag i höst. Dragsted vill att vänstern ska sluta se på samhällen som antingen alltigenom kapitalistiska eller socialistiska. Alla ekonomier är hybridekonomier, menar han. Även om det kapitalistiska produktionssättet utgör en stor del av ekonomin finns också olika former av gemensamt ägande och en offentlig sektor som är gemensamt ägd och faktiskt fungerar planekonomiskt.

Liksom när det gäller ägandeformerna måste vi sluta tänka antingen-eller när det gäller plan-marknad, menar Dragsted. Alla samhällen innehåller båda.

Svårt att vinna stöd

Dragsted kritiserar både den socialdemokratiska och den revolutionära delen av arbetarrörelsen. Medan socialdemokratin med undantag för löntagarfonds-/ ekonomisk demokrati-striden på 70- och 80-talen, inte velat utmana ägarmakten, har den revolutionära vänstern trots att den sett reformkampen här och nu som väsentlig, ändå framstått som utopisk och orealistisk i sin uppfattning om socialismen som ett helt nytt samhällssystem, som först skapas efter ett grundläggande brott med det kapitaliska systemet.

Detta har bidragit väsentligt till att den revolutionära vänstern haft svårt att vinna stöd, enligt Dragsted. Det har också bidragit till att vänstern inte alltid tillräckligt aktivt och övertygat försvarat demokratiska och gemensamma ägandeformer när dessa har utmanats under den nyliberala eran.

Långsam nednötning av kapitalismen

Dragsted förordar en strategi som till skillnad från den socialdemokratiska utmanar ägarmakten. Men det är också en strategi som till skillnad från den traditionella revolutionära vänsterns inte ser övergången till socialismen som ett plötsligt brott.

Han vill att vi tar avstamp i de erfarenheter vi har av icke-kapitalistiska inslag i våra ekonomier och att vi tänker oss en långsam nednötning av kapitalismen som dominerande produktionssätt i riktning mot ett samhälle där demokratiska ägandeformer blir dominerande.

Boken väcker givetvis debatt i den danska vänstern. I en bitvis positiv recension på solidaritet.dk skriver Per Clausen, en annan framträdande företrädare för Enhedslisten, att även om Dragsted har rätt i att det finns inslag av socialism i Danmark och det aldrig existerat samhällen där ett produktionssätt varit allenarådande, så har vi inte ett samhälle där socialistiska inslag konkurrerar på lika villkor med kapitalistiska.

Kapitalismens profitkrav sätter ramarna också för demokratiskt ägda verksamheter. Den sätter också ramarna för den offentliga sektorns roll. Det behövs ett grundläggande brott med kapitalackumulationen/ profitmaximeringen, skriver Clausen som saknar Dragsteds syn på hur han föreställer sig detta brott eller hur en långsam, gradvis process kan leda till detta resultat.

Förslag på tio reformer

Clausen och Dragsted är dock eniga om att vänstern behöver sätta fokus på reformer som på ett grundläggande sätt förändrar samhället.

I en avslutande del lägger Dragsted fram förslag på tio sådana reformer, bland annat att bygga vidare på löntagarfonds-/ ekonomisk demokrati-förslagen från 70-talet (en punkt Clausen är skeptisk till) och ett tvåkammarsystem i styret av storföretag där den ena kammaren representerar de arbetande i företaget.

Även om diskussionerna om mera grundläggande skillnader i synen på den socialistiska strategin är viktiga och intressanta, hoppas jag att debatten utifrån Dragsteds bok också till stor del kommer att gå vidare från denna avslutande del, och handla om hur vi konkret här och nu kan sätta frågor om ägandemakten på dagordningen, bygga en starkare motmakt mot kapitalmakten och driva dessa frågor på ett sätt så att många människor känner att detta verkligen är något som angår dem.

Text och tips av Olof Norborg

Pandemins intåg på arbetsmarknaden har inte varit diskret. Det har pratats mycket om olika räddningspaket till miljardföretag och debatterats vinstuttag och vd-löner.

Samtidigt är hindren kvar för alla de som inte ens haft ett första jobb, för de vars extraknäck gått upp i rök eller de som stod precis redo att gå in för arbetsträning på det plötsligt nedlagda kaféet.

Vänsterpartiet ville se en insats som fångar upp där andra jobb slukats av marken – och fick bifall för initiativet i regionala utvecklingsnämnden.

Enligt regionens egna rapporter kring arbetslöshet uppgick andelen unga arbetslösa i åldern 18–24 år till 12.5 procent i rapporten ” Konjunktur & arbetsmarknad i Skåne” från maj i år. Det är den sjätte högsta arbetslösheten för unga i landet.

Samtidigt planerar många för en sommar hemma med utflykter i närområdet. Skåne har många vackra platser att besöka med långa kuster och grönskande skogar, vidsträckta fält och intressanta kulturminnen.

 Köbildning

 Under sommaren 2020 rapporterade medierna om köbildning till populära delar av Skåneleden och problem med alltför tätbelagda stränder när semesterfirarna istället för att checka in bagaget på Kastrup checkade ut med safttermos och picknickkorg vid rullstensåsarna.

Evenemangen ställdes in men skåningarna gick ut. Årets julklapp blev ett trangiakök.

Trots att vaccinationerna rullar på (äntligen), barnbarn får kramas och vi nu får sitta på uteserveringen till 22.30 (!) är inte pandemin över. Det är tråkigt att tänka på och kanske ännu tråkigare att behöva agera efter.

Men. Det finns en möjlighet i det som brukar kallas naturnära jobb. Det är en av de saker som Vänsterpartiet vill satsa på. Stränder, vandringsleder, mountinbikeleder, parkeringar, busstationer och fikaplatser behöver också lite kärlek när allt fler nyinköpta lättviktsvandringsskor, väl ingångna sneakers och regnbågs-flip-flops ska hitta ut och hitta rätt på allra säkraste vis i de skånska landskapen.

Hjälpande händer behövs

Det behövs fler som kan visa tillrätta, se till att naturen håller sin fina form och kan hjälpa till med att det finns ved till grillarna, plats för glasspappret i soptunnan och fritt från alltför aggressiva bin i bon i vindskydden. Utöver de badvakter och parkarbetare som vanligen är i full sysselsättning från första soldagen till säsongens sista dopp behövs extra många hjälpande händer. Och det finns till och med pengar att tillgå.

Regeringen gjorde en extra satsning i vårändringsbudgeten för att fler skulle kunna få sommarjobb 2021. 360 miljoner kronor ska fördelas för att fler ungdomar ska kunna få jobb. De kan användas, och här kan regionen göra lite till, tror Vänsterpartiet.

Satsningen kan utvidgas så att inte enbart unga nås, utan också de som står långt från arbetsmarknaden och har drabbats av Covids följdverkningar på jobbutbudet. Med fler naturnära tjänster kan man också satsa på fler smittfria lovaktiviteter för barn och unga. Här borde regionen samverka med kommunerna och titta på möjligheter att stärka upp insatser som redan finns, och kanske ge möjlighet till fler kommande lov.

Alliansen gillade inte

Tanken var också att kunna satsa på kulturnäringarna i ett separat ärende i regionens kulturnämnd. Där ville man att regionen skulle se över möjligheter att ge medel till pandemisäker sommarkultur runt om i Skåne, så att kulturarbetare hade chans till både kulturutövning och inkomst i sommar.

Där gillade Alliansen inte alls förslaget och skickade det inte ens på beredning, en fråga som kommer att tas upp som interpellationsdebatt på kommande regionfullmäktige. Bryr man sig så lite om den politiska oppositionens förslag att man inte ens gitter bereda dem? Några riktade extrapengar för kulturens arbetsmarknad blir det alltså inte denna säsong.

Däremot arbetar tjänstepersonerna för fullt just nu med att leta efter samarbeten inom kommunerna och funktioner att stötta för att få ut medel till fler satsningar på jobb. Förhoppningsvis kan det ge många möjlighet att både få det där första jobbet, se till att fler kan njuta utflykter och få lite god lön för mödan. Även om det kanske inte kommer motsvara en bonusutbetalning i ett räddat storföretag.

Text av Emma Eliasson Åström

Skulden till vårdens medarbetare växer. Under 2020 ökade skulderna dramatiskt. Semester som inte har kunnat tas ut, övertid som har lagts på hög, flextid som inte har kunnat bli ledig tid och en etisk och faktisk stress runt om i hela regionen under alla månader som pandemin har sköljt över oss.

Krisavtal, nya arbetsuppgifter, förändrade scheman, nya ansvarsområden, övertid, byte av arbetsplatser, etisk stress, nytt okänt virus och högt tempo är alla exempel på de enorma påfrestningar som en stor del av vårdens personal har haft att hantera sedan pandemin bröt ut.

Men redan innan; året innan, decenniet innan så har arbetstempot skruvats upp, kollegor har blivit färre, patienterna fler och i många fall sjukare. Medarbetarenkäterna har under lång tid pekar mot att arbetstakten är och har varit för hög. Skulden som makthavare har mot personalen i välfärden är stor, och den växer.

I den mediala debatten handlar mycket av debatten om köerna som växer och patienter som inte får hjälp i tid. Detta är en av de allvarliga bieffekterna av pandemin. Många har fått vänta alldeles för länge, en del har avstått från att söka vård, och mycket vård pausades under 2020 för att bereda plats åt vården av Covid-patienter.

Välfärden var för slimmad redan innan pandemin, i många delar körde man redan på reservkraften. Att tillskjuta resurser och organisera vården på ett sätt som ger en bra arbetsmiljö är en av de viktigaste frågorna framöver, jämte att se till att alla människor oavsett vem du är får dina behov av vård tillgodosedda.

Välfärden behöver rustas upp

Marginalerna behöver öka. För personalens rätt till en bra arbetsmiljö där tid för återhämtning och utrymme för att använda sin kompetens finns.

Marginalerna behöver öka. Så att samhället kan hantera nästa kris på ett bättre och mer robust sätt. Det är en av anledningarna till att vi i Vänsterpartiet i Region Skåne har lagt ett förslag på att ta fram en plan för återhämtning och strategi för en god arbetsmiljö.

En miljard i överskott

När ekonomin för 2020 skulle redovisas, så visade det sig att Region Skåne hade gjort nästan en miljard (1 000 000 000) i överskott. Det hade gått bättre än budget. Anledningen var de tillfälliga statsbidrag regeringen har skjutit till under hela 2020. Samtidigt som personalen i sjukvården behöver fler kollegor och möjligheter till en bättre arbetsmiljö.

Nu när ett halvår har gått av 2021 har regionen fått än mer ekonomiska tillskott i form av nya statsbidrag och mer skatteintäkter än man trott. Alliansstyret i regionen vill fördela ut 600 miljoner kronor av dessa, när det i realiteten finns mer att fördela ut. Vänsterpartiet kommer ta strid för att resurserna ska komma sjukvården till del.

Människorna i fokus

Tillsammans i en bred rörelse för social rättvisa, jämlikhet och politik från vänster behöver vi fortsätta kämpa för en välfärd fri från kommersiella vinstkrav, en välfärd som möter människors behov av vård och omsorg och som sätter människorna i fokus – inte företags aktieutdelningar. En välfärd där personalens kunnande ges plats och där arbetsmiljö, lön och kompetens inte bara applåderas utan också tillåts kosta.

Sara Svensson, regionråd och gruppledare Vänsterpartiet i Region Skåne

Nu till World Pride samlas hbtqi+-aktivister och Pridedeltagare från hela världen i Malmö och Köpenhamn.

Många av oss kommer gå stolta mellan seminarier och fester. Men Pride är inte bara community och fest, det är också politik och kamp.

Det handlar om något så grundläggande och samtidigt politiskt som rätten att få älska den vi vill, om rätten att bestämma över sin kropp, sexualitet, könsidentitet, om rätten att existera utan diskriminering och förtryck, utan förföljelse, hot och hat. Det blir extra tydligt om vi – vilket är poängen med en WorldPride – blickar utanför Sverige och ser hur situationen ser ut i andra delar av Europa och inte minst globalt.

Kampen har varit lång Som vänsterpartister kan vi sträcka på oss lite extra i Pridetågen. Vi har alltid varit föregångare i kampen för hbtqi+ -personers rättigheter i Sverige. Långt innan det fanns några politiska poäng att hämta genom att vifta med regnbågsflaggor gick våra företrädare i dåtidens demonstrationståg och drev hbtqi-politiska frågor i riksdagen. Jörn Svensson är en av dessa förebilder i vår kamp.

Trots att vi gjort otroliga framsteg i Sverige sedan Jörn Svensson först motionerade om rätten till samkönade äktenskap (1973!), vet vi att hbtqi+ -personers rättigheter fortfarande måste försvaras.

Motstånd från SD och migrationspolitiken

Motståndet mot hbtqi+ -rättigheter formuleras förstås mest öppet av Sverigedemokraterna. I de kommuner där de är med och styr ska Prideflaggor tas ned. I kommuner och i riksdagen röstar de konsekvent mot hbtqi+ -personers rättigheter och stryper bidrag till Pridefestivaler. De vägrar i alla sammanhang protestera mot till exempel den polska regeringens radikalt homofobiska politik och retorik.

Men det är inte bara SD och deras kompisar som hotar våra rättigheter. Det finns även andra politiska beslut som inte lika öppet är hbtqi-fientliga, men likväl drabbar hbtqi+ -personer hårt. Detta gäller framförallt den nya migrationspolitiken, som innebär historiskt försämrade villkor för människor på flykt och deras chans till att snabbt integreras i det svenska samhället – särskilt för de som redan är som mest utsatta. Till dessa hör hbtqi-flyktingarna.

Det är illa nog att regeringen tycker att tillfälliga uppehållstillstånd och en begränsad rätt till familjeåterförening ska vara norm. Som om inte detta vore nog propsar sedan Liberalerna, som säger sig stå upp för hbtqi+-personer, på att ta bort en skyddsgrund som ”särskilt ömmande omständigheter.”

Det är inget mindre än förkastligt och skulle drabba många av de mest utsatta, inte minst hbtqi-flyktingar.

Vänsterpartiet står numera som enda svenska parti upp för en human flyktingpolitik där permanenta uppehållstillstånd och rätten till familjeåterförening ska vara norm.

Kampen fortsätter

Vänsterpartiet fortsätter också att stå upp för transpersoners rättigheter. Alla som behöver ska få tillgång till god vård. Vi vill se en könstillhörighetslag som gör det möjligt att ändra sitt juridiska kön utan några krav på en medicinsk process eller ingrepp. Vi tycker också att ett tredje juridiskt kön bör införas för de personer som varken vill definiera sig som man eller kvinna.

Varje transunge ska känna sig trygg och älskad och få det stöd hen behöver! Också i Europa fortsätter hbtqi+-kampen. För även om hbtqi+ -personers rättigheter stärkts i många europeiska länder det sista decenniet, så finns det andra länder där utvecklingen går åt helt fel håll.

Som vice ordförande i EU-parlamentets hbtqi-grupp tar jag fajten tillsammans med progressiva ledamöter från flera olika politiska grupper. På europeisk nivå arbetar vi bland annat för att alla vi som har regnbågsfamiljer ska erkännas som familjer i alla EU-länder. Till skillnad från heteroföräldrar räknas inte hbtq-föräldrar som föräldrar till sina egna barn i ungefär hälften av EU:s medlemsländer. Därför tänker jag jobba hårt för att det aviserade EU-lagförslaget om att den fria rörligheten inom EU även ska gälla regnbågsfamiljer ska bli verklighet.

En motkraft mot föraktet

Men mycket av min och andras kraft ägnas åt att mota tillbaka de högernationalistiska och konservativa krafterna, att stå upp mot de så kallade hbtq-fria zonerna och abortförbudet i Polen, och mot Ungerns hetsande mot hbtqi+-personers och flyktingars rättigheter. För föraktet mot hbtqi+ -personer hänger ihop med hatet mot flyktingar och motståndet mot kvinnors rättigheter.

Attackerna mot grundläggande rättigheter för kvinnor, hbtqi+ -personer och flyktingar går också hand i hand med de högerkonservativas systematiska attacker mot demokrati och rättsstat. Det är en gedigen kamp som vi för i samarbete med alla de modiga,  men hårt pressade, aktivisterna i länder  som Polen och Ungern.

För Vänsterpartiet hänger feminismen och hbtqi+-kampen ihop

I dessa tider när det finns politiska krafter som systematiskt försöker ställa människor mot varandra är det extra viktigt med ett parti som vårt, eftersom vi ser hur våra kamper är sammanvävda.

En pelare för oss i Vänsterpartiet är att feminismen och hbtqi+-kampen hänger ihop. Med en feministisk analys och förståelse är det inte svårt att se hur patriarkala strukturer försöker kontrollera kvinnors kroppar och liv, men samtidigt också alla de som avviker eller utmanar den ordning som fastslår två kön med bestämda – både kroppsliga och psykologiska – egenskaper. Därmed är det inte heller svårt att förstå att våra kamper för frigörelse inte går att separera.

I Vänsterpartiet ser vi också att hbtqi+ -personers rättigheter inte står frikopplade från andra rättigheter, eller från andra maktstrukturer. Lika närvarande som patriarkala maktstrukturer är i våra liv, så är också de rasistiska strukturerna och klassförtryck. Men det som gör mig extra stolt över vår – Vänsterpartiets – hbtqi+-kamp är att vi ser att inga av våra rättigheter kan byggas starkare utan att vi ser dem som kollektiva rättigheter.

Vår hela existens  bygger på att vi lyckas försvara kollektiva rättigheter: rättigheter i arbetslivet, rättigheter i sjukvården, rättigheter i skolan, rätten till boende, rätten till asyl och rätten till trygghet när vi blir äldre.

Att ingen är fri förrän alla är fria är ingen slogan, det är faktiskt blodigt allvar.

Happy Pride!

Malin Björk, EU-parlamentariker och Vänsterpartiets talesperson för hbtq-politiska frågor

Just nu pågår planering inför WorldPride för fullt. Tove Karnerud och Amalia Bartholdson är  ordförande och vice ordförande för Malmö Pride och samordnar eventet med Köpenhamn.  Vi tog oss ett snack med dem.

Var befinner ni er i planeringen? –

Vi är mitt uppe i det! Det är mindre än 80 dagar kvar och vi har lämnat den övergripande planeringen. Nu ska detaljerna på plats och det faktiska programmet sättas. Pandemin har gjort att vi nog inte är lika långt fram som vi hade kunnat vara annars – vi har gjort om hela planeringen flera gånger.

– Tre möjliga scenarion har vi burit med oss under arbetet: ett helt fysiskt arrangemang, en hybrid eller helt digitalt. Det digitala hade såklart funnits i delar även i ett fysiskt event. Nu arbetar vi i mellanläget med en hybrid av fysiska och digitala delar, säger Amalia Bartholdson

– Jag tror att vi har nytta av de lärdomar som kommit genom pandemiåret. Vi kan ta vara på den digitala kompetensen som många har nu och få en bättre räckvidd med digitalt material som vi kanske inte hade fått innan pandemin, fortsätter hon.

– Dessutom kan vi nå ut till länder där det ändå hade varit svårt att resa eller där det är olagligt att delta i liknande aktiviteter. Digitaliteten gör att man kan delta ändå. Pride som idé är frihet och jämlikhet. Vi håller medvetet priserna nere på fysiska träffar och skapar digitala möjligheter för att fler ska kunna delta på lika villkor, säger Tove Karnerud.

Vad är drömscenariot? –

– Det beror på vad det är en vill åstadkomma. Det finns långsiktiga effekter vi vill se, permanenta förändringar där vi jobbar under hela året med bland andra Malmö stad och FN.

Vi vill påverka lokalt men också internationellt. Själva festivalen som handlar om synlighet, att ha det festligt tillsammans och som en typ av demonstration är naturligtvis också en viktig del för oss. Det festliga och festivaldelen är svårare att lösa digitalt, men att synliggöra viljan till lika rättigheter går att åstadkomma digitalt, säger Tove Karneud.

Amalia fortsätter:
– Vi vill ha en hållbarhet i arbetet. Det är fantastiskt att få vara värdar för evenemanget, men frågorna sträcker sig över längre tid än tio dagar. Vi vill genom WorldPride skapa hållbarhet kring frågorna. Värdskapet är en fantastisk möjlighet att bygga en stad med inkludering, intersektionalitet och flera perspektiv. Malmös befintliga mångfald är en bra grund som vi bygger vidare på.

Hur är det att arbeta i en organisation som inte är partipolitisk? 

Det finns vissa skillnader. Alla som sitter i styrelsen för Malmö Pride är på något vis påverkade av förtryck i samhället. Det finns inga vita, heterosexuella cis-män i beslutsfattande positioner.

– Alla förstår vad det innebär att ha ett eller flera förtryck som påverkar en. Det finns en lyhördhet, ett utrymme och en kunskap som ger plats för människors privata erfarenheter, även om vi kommer från olika partier och har olika erfarenheter. Det bygger inte på teorier utan på levda erfarenheter och en respekt för det som vi tar med oss in i arbetet, säger Amalia Bartholdsson.

– Nackdelen är att de flesta inte har så stor föreningsvana. Det gör att det blir en svagare interndemokrati när alla inte har samma kunskap om beslutsprocesser. Föreningens historia gör att man inte har rutiner för påverkan från medlemmar, man har ett visst underskott i demokratiska strukturer. Mycket arbete hamnar på färre och det blir en ganska liten förening med ett stort arrangemang, säger Tove Karnerud. Båda två är överens om att det är befriande att jobba med frågorna i Pride som förening. – Det är fortfarande en ganska liten, men växande, organisation. På gott och ont. Alla kan komma till tals och det finns möjlighet att ha ordentliga rundor istället för talarordning men nackdelen är att det ännu är få aktivister och volontärer som kan hjälpa till att bära organisationen.

– Vänstern i Malmö är inte så bra på frågorna som en kan tro. HBTQIA+-frågor är inte något som samlar många och det har sedan länge varit svårt att mobilisera inför Pride, säger Amalia Barthldsson. Tove Karnerud fortsätter: – Det finns inte ett jättebrett intresse inom Malmövänstern för de här frågorna. Det uppfattas som en liten marginell fråga som kanske inte berör så många, både i Malmö och regionalt.

Vad ser ni personligen mest fram emot?

Amalia Bartholdsson:
– Åh det är så mycket! The Summit ser jag jättemycket fram emot! WorldPride house, och festerna! Och hur vi för en tid kommer att förändra staden och kunna vara i det, ett annat Malmö. Och att ha varit en del av att skapa det.

Tove Karnerud:
– Political riots! En scen där vi kommer att ha olika teman med korta framträdanden, det kan vara ett performance, det kan vara dikter eller teater eller dans… Det ska bli väldigt spännande!

– Det är så oerhört mycket som kommer hända, så många kulturinstitutioner som kommer att ha grejer och hela Queermalmö kommer att kunna ha ett tiodagarsmingel! Och sedan tar en tåget till Köpenhamn, och så fortsätter det där!

Text av:
Busi Dimitriu
Emma Eliasson Åström 

Ordlista:

The Summit –Konferens om flyktingar, gränser och migration; Aktivister och politiker diskuterar utmaningar rörande flyktingar, gränser och invandring, fysiskt och digitalt, i Malmö på Malmö live. Fredagen den 20 augusti.

WorldPride house – I år byter Malmö Live Konserthus om och blir ett strålande WorldPride House, som kommer att bestå av såväl fysiska som digitala miljöer.

Human Rights Conference – Människorättsförsvarare och aktivister från hela världen samlas fysiskt och digitalt under en 3-dagarskonferens! Folkvalda, aktivister, organisationer, etc och utgör ett forum för gränsöverskridande samtal som syftar till att lyfta och utveckla frågan om HBTQIA+ personers rättigheter. 17-19 augusti.

Political Riots – Under Political Riots avlöser talare varandra i korta brinnande tal eller konst. Talarna framför en åsikt, en känsla, en upplevelse eller en framtidsvision. Kärlek, trygghet, sex, ilska och andlighet är några av temana. Varje tema lyfts från olika vinklar för att uppmärksamma livssituationer för HBTQIA+-personer.

Youth Pride – Youth Pride är platsen för HBTQIA+ ungdomar att träffas under Copenhagen 2021. Här kan besökaren ta del av ett program anpassat efter ungdomar med bl.a. workshops, seminarium, samtal och aktiviteter. Området är avgränsat och det finns dolda entréer. Youth Pride riktar sig till ungdomar i åldrarna 13–19  år.

Som socialister har vi varit med och skapat möjligheter för samkönade att adoptera, vi har kämpat för  samkönade äktenskap – och vunnit.

Men ännu är inte alla kamper vunna! Därför blir det för oss som rörelse desto viktigare att, i samklang med vår samtid, sälla oss till de lyckliga skaror som kommer att utgöra World Pride 2021.

Dagarna 12-22 augusti kommer staden att fyllas av lika delar färg och glam som kamp och diskussioner.

Malmö och Köpenhamn kommer att utgöra navet för de organisationer och människor som tillsammans ska sätta agendan och belysa HBTQIA+ kampen. Vänsterpartiet Malmö tar tillfället i akt att vara en del av detta. Dels anordna egna samtal dels vara en del av något större – paraden, Pride house och festligheterna.

Några hållpunkter:

Den 17 augusti kommer Malin Björk, evenemanget till ära, att delta i feministiska och internationella utskottets sommarkafé och prata om HBTQIA+ kampen i Europa.

Tillsammans med Hanna Thomé, tidigare kommunalråd och numera styrelseledamot för Vänsterpartiet Malmö utgör hon även DJ-duon Lesbiska Lobbyn och de kommer att leda oss genom dansen under

Vänsterpartiet Malmös tjejfest den 18 augusti. Vår ordförande Maria Dexborg kommer att prata om samverkande diskriminerande strukturer tillsammans med andra representanter från civilsamhället, och vårt regionråd Sara Svensson kommer att prata om rätten till jämlik vård för personer med normbrytande sexualitet.

Det kommer också att anordnas en tipsrunda genom queer-Malmö och vi kommer självklart att finnas på plats med bokbord i Pridehouse och delta i Prideparaden.

Håll utkik på www.vmalmo.se och på www.malmopride.com för detaljer och program.

/Busi Dimitriu

Sällan har väl applåderna rungat så högt för vårdanställda som under covid-pandemin, inte bara i Sverige utan även runt om i Europa. Synen på sjuksköterskeskrået är annars urtida och kvar i Bertha Wellins anda.

Bertha Wellin var Moderaternas första kvinna i riksdagen och bildade moderaternas kvinnoförbund, även om hon inte stod på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. Utöver det så grundade hon 1910 sjuksköterskeföreningen för att skapa ett forum för sjuksköterskor att driva frågor i.

Bertha hävdade med bestämdhet att sjuksköterskorna ska vara självuppoffrande och att plikt går före rätt. Sjuksköterskeyrket var ett kall, ett barmhärtighetsverk och någonting heligt. Det var inte så viktigt med reglerade arbetstider eller högre lön. ”Den ska icke vara så hög att den lockar till sjukvården dem, som skulle gå dit för lönens skull”.

Visst känner väl de allra flesta sjuksköterskor igen denna bild även idag? Inte blir vi bättre i yrket för att lönen är hög och dispens för att nattvilan mellan kvällspass och dagpass är långt mindre än de lagstadgade elva timmarna söks år efter år.

En liten slant för att sälja sin sommarsemester är väl något som får anses vara ett barmhärtighetsverk, och om något är heligt så är det nog ilskan över att vi efter mer än 100 år inte lyckats tvätta bort synen på yrket som kall, självuppoffring och urusel löneutveckling.

Vi är nog många som kommer ihåg sjuksköterskornas kamp på barnintensiven och uppsägningarna eftersom de ville att alla skulle ha samma ersättning oavsett anställningstid. De stridande sjuksköterskorna anklagades av de då styrande politikerna för att vara överbetalda och gnälliga…

Nya ilskna rörelser startades i såväl den skånska som den nationella sjukvården av uppgivna och slutkörda vårdanställda.

Det var upprop om förbättrade ingångslöner, om att ges rätt förutsättningar att göra jobbet med en lön som motsvarar arbetsinsatsen, om att öppna stängda vårdplatser, om medbestämmande och för att förhindra nedläggning av verksamheter och arbetsplatser.

De kämpande vårdanställda med många sjuksköterskor i fronten anklagades för att producera tidningsankor och svartmåla sina arbetsgivare av de dåvarande politikerna. Precis som Bertha Wellin ansåg 1910 så ansåg 2010-talets borgerliga politiker att rätt inte går framför plikt.

Så kom pandemin med allt det som den stridslystna yrkeskåren varnat för. Vårdplatsbrister, allt för få för att kunna vårda de sjuka patienterna, material som saknas blev ett faktum. Och vare sig krisberedskap eller samverkansstrukturer fanns på plats.

DÅ(!) blev det ett uppvaknande för många. Det applåderades både här och där, men applåder kan aldrig lösa bristerna, även om det såklart känns härligt att få bekräftelse för arbetsinsatserna.

Men på grund av de knappa resurserna så står vi med nu med en uppsjö av uppskjuten vård, med ett berg av uppskjuten semester, med övertid, flex och komp som ska hanteras.

Nu nalkas dessutom den sköna sommartid, som även i år kommer som en total överraskning om att det finns en lagstadgad semester att ta ut, men få eller inga som ersätter vid semester. Vi får väl se vilka bud som ges i år för att de redan slutkörda sjuksköterskorna ska göra uppoffringar – igen – sälja sin semester och ta några dubbla arbetspass för att det ska gå ihop.

För egen del hoppas jag att Bertha Wellins syn på sjuksköterskan får evig semester och förpassas till historiens skräpgård. Istället vill jag att vi inför en ny syn på välfärdsarbetaren som bygger på respekt och som ger kommande generationer förutsättningar att gå till ett jobb med schysta arbetsvillkor och bra löner.

Då kan vi säkerligen se till att det även i framtiden finns personal i våra sjukvårdsverksamheter.

/Agneta Lenander, sjuksköterska

Kampen för rätt till abort är central för feminismen,
och den kan aldrig tas för given. Det visar inte bara
historien utan också nutiden. Och precis som nätverk
av internationell solidaritet formades kring den
kvinnliga rösträtten, så genomsyras aborträttskampen
också av en stark global mobilisering.

När den spanska högerkonservativa regeringen 2013/14 ville återinföra repressiva abortlagar mobiliserade flera generationer feminister sig i något som kallades Tren de
la liberdad, Frihetståget. Solidaritetståg och demonstrationer hölls i flera länder runt om i Europa och högerregeringen fick backa.

Idag står Europas största slag om aborträtten i Polen. Det var faktiskt inte så länge sedan både svenska och franska kvinnor åkte till Polen för att få tillgång till abortvård. Det har bytts till sin motsats nu. Det senaste är att högsta domstolen meddelat att grundlagen ska tolkas på ett sätt som innebär ett totalförbud mot abort i landet.

Det är inte bara aborträtten som attackeras, utan också ungas rätt till sexualundervisning och allt som har med ”genus” att göra, det vill säga också hbtq-kampen – eftersom den handlar om makt, kön, sexualitet och könsidentiteter. Solidariteten är därför stark mellan kvinnorörelsen, den feministiska kampen för aborträtt och kampen för hbtq-personers rättigheter.

Allt detta sker i ett alltmer auktoritärt klimat, där regeringspartiet PiS (Lag och Rättvisa) kontrollerar domstolar, media och på olika sätt försöker strypa civilsamhällets möjligheter att agera fritt. Under två decenniers tid har högerkonservativa krafter manövrerat
för att montera ner demokrati och attackera mänskliga rättigheter, inte minst kvinnors. Men motståndet mot
de högerkonservativa, rasistiska och nationalistiska
krafterna har vuxit. Under 2016 såg vi massmobiliseringen Black protests, och i skrivande stund trotsar polska feminister Covid och demonstrerar i tusental för rätten till sina kroppar.

För polska feminister har internationell solidaritet hela tiden varit en del av svaret, en kraft som kunnat användas  nationellt för att stoppa alltmer repressiv lagstiftning. Ibland skapar den internationella feministiska solidariteten rubriker, som när Women on Waves åkte med ett fartyg med gynekologisk utrustning och dagen efter-piller till den
polska kuststaden Gdansk. Numer heter organisationer Women on Web och skeppar abortpiller runt jordklotet.

De restriktiva abortlagarna i Polen (och på andra platser) innebär också en djup klassorättvisa eftersom de kvinnor
som kan betala tar sig till ett grannland för abortvård, medan de som inte har resurser tvingas genomgå oönskade graviditeter eller genomgå farliga, olagliga aborter. En viktig del av den internationella solidariteten går därför ut på att
samla in pengar och ge stöd till organisationer och aktivister som rent konkret hjälper alla kvinnor att få tillgång till
abortvård. I Vänsterpartiets arbete i EU-parlamentet
har vi sett till att vi ger politiskt stöd i solidaritet med alla de feminister som står upp för aborträtten i Polen och andra ställen.

Vi har bildat ett nätverk i EU-parlamentet som kan agera med kort varsel för att ordna debatter och bjuda in aktivister att ta plats i de parlamentariska rummen. Vi har kontakt
med våra kollegor i det polska parlamentet och med aktivister, och tillsammans formulerar vi både försvarsstrategier och en positiv dagordning – för alla kvinnors frihet.

Det är en självklarhet för oss i Vänstern att agera när kvinnors rättigheter trampas på. Då går vårt tåg – solidaritetståget – det feministiska, hbtq-politiska tåget – från Trelleborg till Świnoujście och vidare till Warszawa. Sen fortsätter vi antagligen till någon av de ”hbtq-fria” zonerna och målar feministiska

Text: Malin Björk, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet

I år är det etthundra år sedan kvinnor för första gången fick delta i val till riksdagen och även vara valbara som riksdagsledamöter. Men vägen fram till rösträtten var lång och besvärlig. Det var inte av demokratisk välvilja som den allmänna rösträtten släpptes fram. Det var av rädsla för att den revolutionära oron i Europa skulle sprida sig till vårt land.

Tidpunkten för demokratins genombrott i Sverige är flytande och beror på vilken händelse som ska anses vara mest betydelsefull. Men det är de händelserika åren 1917-1922 som styrt utvecklingen. I synnerhet är det utrikespolitiska händelser som skapade tre kriser i Sverige som ledde fram till det demokratiska genombrottet: Hungerkravallerna i Sverige på våren 1917 som berodde på den konservativa livsmedelspolitiken under första världskriget, finska inbördeskriget vintern 1918 och novemberkrisen 1918 som bestod i fortsatt livsmedelskris och efterdyningar av den ryska revolutionen i oktober 1917. Det skriver Henrik Skrak i sin avhandling Folket moget förklarat (Lunds universitet 2019). I avhandlingen refererar han till professor Carl Göran Andraes bok Revolt eller reform, Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918.

Hungerkravaller

Hungerkravallerna 1917 hade börjat i Västervik och spred sig över landet. Minst en kvarts miljon människor protesterade mot livsmedelsbristen och syndikalisternas inflytande över
protesterna var starka, men även de socialdemokratiska
fackföreningarna var inflytelserika men på ett återhållsamt
sätt. De var bl a emot strejkerna vilket ledde fram till avhopp och bildandet av ett nytt vänsterparti: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti.

Protesterna i Västervik spreds över landet, ofta med kvinnor som frontfigurer, enligt Andrae.

Kvinnorna hade varit aktiva i rösträttsfrågan långt tidigare. Redan 1903 bildades LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Föreningen hade som mest 17 000 medlemmar och samlade 1913 in 350 000 namnunderskrifter för den kvinnliga rösträtten.

Sverige hade vi denna tid en konservativ regering och en stark kungamakt. Men politiska partier bildades, fackföreningar, nykterhetsrörelser och bildningsförbund
växte fram och påverkade utvecklingen.

Oktober 1917

I oktober 1917 tillträdde den första vänsterregeringen med liberalen Nils Edén som statsminister och Hjalmar Branting
som statsråd. Detta brukar betecknas som den moderna parlamentarismens definitiva genombrott. Nu kom kvinnorösträtten upp på agendan liksom krav på republik från det socialdemokratiska vänsterpartiet. Förslaget om rösträtten stoppades av första kammaren våren 1918.

Händelserna i Tyskland, med kejsarens avgång och framväxande revolutionära strömningar ledda av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, ledde till att regeringen Edén kallar till en extra riksdag i december av rädsla för att något liknande kunde vara på väg i Sverige.
Första kammaren demokratiseras, den graderade röstskalan tas bort och nu förs kravet på grundlagsändring till förmån för kvinnlig rösträtt fram men kan inte avgöras förrän vid nästa ordinarie riksdagsmöte på våren 1919 men de demokratiska reformerna var säkrade.

På våren 1919 hölls de första valen med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor till kommuner och landsting.

I maj 1919 godkändes reformerna med grundlagsstatus en första gång och i januari 1921 togs det avgörande beslutet. I september 1921 kunde kvinnorna för första gången rösta i det fullt demokratiska riksdagsvalet.

Kvinnornas valdeltagande blev lägre än männens, 47 procent, jämfört med männens (i dagens ögon också låga) 60 procent.

När riksdagen öppnade i januari 1922 steg fem kvinnor in som ledamöter – tre borgerliga och två socialdemokratiska.
Kvinnorna var nu erkända som fullvärdigapolitiska aktörer.

Text: Lasse Hansson
Foto: Wikipedia

Den här våren har inte varit som den brukar. Vi har ställt om många av våra sociala kontakter till telefon och olika videochattar. Många av oss åker och handlar åt våra äldre och på många sätt hjälps vi åt för att få vardagen att fungera i restriktionerna. Nyord som hemester lanseras och många av oss funderar på om vi har sovsäckar till hela familjen för att kunna ta en tur längs Skåneleden med barnen i sommar. Samtidigt inom Region Skånes väggar pågår ett enormt arbete för att ta om hand, skydda, vårda och rigga regionens alla verksamhetsområden för att fortsätta ta hand om smittan.

Sara Svensson, Vänsterpartiet Skånes regionråd, leder region gruppens parlamentariska arbete i pandemin.

Hej Sara. Hur ser situationen ut i Skåne?

Läget i Skåne ligger just nu på en stabil lägre nivå och det beror säkert på många saker. Pandemin är ju inte över och saker kan förändras snabbt så det är viktigt att alla fortsätter att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer om sociala distansering exempelvis.

Hur ser den politiska processen ut i pandemin?

Det politiska arbetet är speciellt just nu. Vi får kontinuerliga uppdateringar om situationen och läget, men mycket handlar också om att fundera och planera för hur sjukvården ska kunna stärkas framöver. Pandemin ställer väldigt mycket saker på sin spets – den redan sedan tidigare ansträngda vårdplatssituationen, arbetsmiljön för all personal, rätten till vård och inte minst vilka långsiktiga effekter detta får för folkhälsan. Kollektivtrafiken går med stora underskott och arbetslösheten växer. För att vi som samhälle ska komma stärkta ur detta krävs mycket vänsterpolitik!

Det har varit stora diskussioner om sjukvården nu. Hur ser Vänsterpartiet på situationen i den skånska vården?

All personal gör varje dag enorma insatser för att rädda liv, bota och lindra, men redan innan pandemin var ju hela den svenska vården både i regionerna och i kommunerna hårt ansträngd. Både till följd av decennier av effektiviseringar och besparingar men också av olika
marknadsliberala styrmodeller och privatiseringar. Problemen med detta blir ju ännu tydligare nu när det är skarpt läge. Behovet av en stor upprustning av välfärden generellt är ju skriande. Bra arbetsvillkor både i regionen och i kommunerna, satsningar på utbildning, arbetsmiljö, fler kollegor och arbetsro är ju väldigt viktigt och frågor som vi behöver fortsätta driva med förnyad kraft nu och framöver. Men det blir också viktigt att ta till vara all kreativitet som finns nu – det är en hel del utvecklingsinitiativ som har tagits för att lösa situationer som uppstår i och med pandemin som är värda att fortsätta arbeta med.

Samtidigt så har Region Skåne fler ansvarsområden som påverkas av pandemin. Hur ser det ut i resten av regionens verksamheter?

Hela samhället har drabbats hårt av pandemin. För kollektivtrafiken har ju resandet dalat mycket som en konsekvens av de rekommendationer som finns. Det viktiga är ju att se till att resurserna ökar och att man kan satsa sig ur denna situation framöver. Kultursektorn har ju också drabbats enormt av pandemin och för oss som vänsterparti har det ju varit viktigt under hela våren att se till att stödpaket kommer kulturarbetare till del.

Vilket fokus har Vänsterpartiet Skåne haft under pandemin?

Vi har jobbat stenhårt med att ta fram konkreta politiska lösningar på situationen som råder just nu. Samtidigt som vi tar fram och planerar för politiska förslag och krav framöver på hur vi som samhälle ska kunna hantera liknande kriser bättre framöver.

Vad kommer regiongruppen jobba vidare med nu? Det viktigaste just nu är att bygga ut välfärden i alla dess delar. Att fortsätta kämpa för en jämlik samhällsutveckling på alla plan. Pandemin har ju verkligen satt fingret på den borgerliga politikens misslyckanden som vi har sett genomföras under många långa år. Jag tänker på avregleringen av apoteken, privatiseringarna och alla år av effektiviseringar som har inneburit att hålen i välfärden har vuxit. Detta är vår stora uppgift framöver som Vänsterpartiet.

Att lägga konkreta förslag för jämlikhet och radikal vänsterpolitik.