När jag hör att min kollega burit en patients överexalterade golden retriever uppför brandtrappan till balkongen utanför intensivvårdsavdelningen för att hälsa på sin älskade människa så kan jag inte låta bli att tänka – hmm, det där var inte särskilt lean .

Men såklart exakt vad patienten behövde för att vilja kämpa ett litet tag till. Hen blev en av en liten andel svårt härjade Covid-patienter som vi efter månader av gemensam kamp lyckades skriva ut levande till en vårdavdelning. Det räcker nämligen inte alltid med vetenskap och beprövad erfarenhet för att få människor att överleva utan ibland krävs även husdjur, inspelningar av anhörigas röster i hörlurar och kall folköl i sugrör.

Efter ett och ett halvt år av undantagstillstånd i kampen mot Covid-19-pandemin med extrajourer tre av fyra helger så är det just den där lilla magiska marginalen av frihet under ansvar som gjorde att jag trots allt riktigt såg fram emot att arbeta i sommar.

Jag kände igen känslan i ögonen på sköterskorna i mitt team. I slutet av våren var vi alla trötta men samtidigt lite upprymda. Det handlade inte om att folk stod och applåderade för oss på sina balkonger, även om det värmde. Inte heller om gratispizzorna som levererades till våra fikarum, även om de slank ner på vägen hem från jouren.

Det handlade snarare om ett nyfunnet erkännande för vår kunskap och en tillit till att vi använder allt vad vi är för våra patienters bästa och att vi fick fria tyglar att göra just det utan detaljstyrning eller krav på meningslös trippeldokumentation.

Avstånden kändes kortare

Det handlade också om en förstärkt gemenskap sprungen ur hårt slit. Genom att kollegor från andra specialiteter stått och kliat sig i visiren över samma patienter som oss under pandemin så kändes avstånden mellan klinikerna kortare.

Men kanske allra mest handlade det om en förhoppning om att vi nu, i ljuset av allt som varit, rimligtvis skulle tilldelas de resurser och den autonomi som behövs för att göra vårt jobb efter bästa förmåga. Nu måste väl ändå styrande politiker ha förstått av larmrapporter och krisavtal att den tidigare regimen av besparing, effektivisering och industrialisering lämnat oss oförberedda och utmattade innan pandemin ens börjat?

Det mest fascinerande med sommaren i sjukvården är att regionen tycks överrumplade av den varenda år.

Precis som alla andra somrar

Denna känsla av tillförsikt var innan Covid-delta, lambda och my. Och innan jag insåg att den här sommaren skulle bli precis som alla andra somrar jag tillbringat inom svensk sjukvård. Söktrycket ökar när patienter som solidariskt stått ut hemma med sina krämpor under pandemin nu söker. Den akuta verksamheten ska ros runt med mindre personal.

Semestervakanserna är som vanligt inte täckta. Väggar är tapetserade med listor på lediga pass som man hoppas ska fyllas av frivilliga och den personal som faktiskt befinner sig på semester tyngs av dåligt samvete för de som är kvar. Vårdavdelningar, inklusive IVA, drar ner på platser från en dag till en annan för att det saknas sjuksköterskor att bemanna sängarna.

Patienter med livshotande tillstånd ligger kvar på akuten utan tillgång till tillräcklig övervakning. Korridorerna fylls upp.

Vi behöver litas på och få göra det vi kan bäst utan detaljstyrning.

”Lean” är till för bilbranschen

Vi kan inte släppa iväg vår patient som vi kämpat med i månader och som i ett obevakat ögonblick kan klia av sig syrgasgrimman, glömma sätta på den igen inför toalettbesöket och hittas död på badrumsgolvet.

Den patienten behöver vak för att kunna lämna IVA men det finns inga vak att tillgå. Den allra mest utmanande och trängande uppgiften på arbetspasset är fortfarande inte att hantera den akut sjuka patienten utan att hitta en säng att vårda hen i.

Samma problem som förra året

Jag önskar att det fanns något nytt att skriva men det är samma problem som förra året, och året dessförinnan. Det mest fascinerande med sommaren i sjukvården är att regionen tycks överrumplade av den varenda år, som den första vinterhalkan. Vi vet att den kommer men ändå tycks ingen förberedd.

Med den avgörande skillnaden att i höst väntar ett ovanligt stort berg av så kallad vårdskuld, det vill säga människor som väntat alldeles för länge på att bli opererade eller utredda. Och vilka ska beta av det berget? Jo, exakt samma personer som arbetat sönder sig under pandemin.

Jublet har tystnat och marginalen av magi täppts igen. Nu ska vi återigen springa fortare och arbeta snabbare, även fast det inte går med rådande sjuksköterskebrist och en katastrofalt stor omsättning av personal på många kliniker.

Jublet har tystnat och marginalen av magi täppts igen. Nu ska vi återigen springa fortare och arbeta snabbare

 

Fyra veckors semester är lyx

Vi kan omöjligt behålla personal när fyra veckors oavbruten semester efter pandemivård och inför en höst av avbetalning på vårdskuld ses som en lyx snarare än en rättighet. Utan en rimlig ingångslön och värdig löneutveckling.

När underskötersketjänster dras in men arbetsuppgifterna finns kvar och tilldelas sjuksköterskor istället. När upplärning av nya kollegor, fortbildning och utveckling ständigt får stå tillbaka för det allra mest nödvändiga vilket gör att nya kollegor känner sig osäkra, utsatta och i värsta fall tvingas leva med att ett fatalt misstag sker under deras pass på grund av strukturella problem som de saknar inflytande över. När vår varje åtgärd kvantifieras och prissätts som vore varje patient en IKEA-modul. När vi saknar kontroll över vår egen arbetssituation.

Onda cirkeln är i full gång

Vrede övergår i uppgivenhet som övergår i uppsägningar. Uppsägningar av erfaren ovärderlig personal leder till än sämre arbetsmiljö och den onda cirkeln är i full gång.

Vi är många som vill vara kvar och kommer orka ett tag till. Vi vet vad våra patienter och vi behöver för att skapa världens bästa sjukvård. Det är samma som vi behövde långt innan pandemin och under pandemin. Vi behöver återfördela resurser från privatstyrd offentligt finansierad vård till offentligt styrd vård där vård ges efter behov istället för lönsamhet. Vi behöver fler sjuksköterskor och undersköterskor och vi behöver att de ska trivas på sina jobb.

Vi behöver litas på och få göra det vi kan bäst utan detaljstyrning. Vi behöver för en kort stund få känna den där glädjen när golden retrievern och dess människa till slut återförenas, men utan att offra vår egen hälsa på kuppen.

/Lina Myritz, ST-läkare i anestesi och intensivvård

Uppdaterades: 07 okt 2021