Nu till World Pride samlas hbtqi+-aktivister och Pridedeltagare från hela världen i Malmö och Köpenhamn.

Många av oss kommer gå stolta mellan seminarier och fester. Men Pride är inte bara community och fest, det är också politik och kamp.

Det handlar om något så grundläggande och samtidigt politiskt som rätten att få älska den vi vill, om rätten att bestämma över sin kropp, sexualitet, könsidentitet, om rätten att existera utan diskriminering och förtryck, utan förföljelse, hot och hat. Det blir extra tydligt om vi – vilket är poängen med en WorldPride – blickar utanför Sverige och ser hur situationen ser ut i andra delar av Europa och inte minst globalt.

Kampen har varit lång Som vänsterpartister kan vi sträcka på oss lite extra i Pridetågen. Vi har alltid varit föregångare i kampen för hbtqi+ -personers rättigheter i Sverige. Långt innan det fanns några politiska poäng att hämta genom att vifta med regnbågsflaggor gick våra företrädare i dåtidens demonstrationståg och drev hbtqi-politiska frågor i riksdagen. Jörn Svensson är en av dessa förebilder i vår kamp.

Trots att vi gjort otroliga framsteg i Sverige sedan Jörn Svensson först motionerade om rätten till samkönade äktenskap (1973!), vet vi att hbtqi+ -personers rättigheter fortfarande måste försvaras.

Motstånd från SD och migrationspolitiken

Motståndet mot hbtqi+ -rättigheter formuleras förstås mest öppet av Sverigedemokraterna. I de kommuner där de är med och styr ska Prideflaggor tas ned. I kommuner och i riksdagen röstar de konsekvent mot hbtqi+ -personers rättigheter och stryper bidrag till Pridefestivaler. De vägrar i alla sammanhang protestera mot till exempel den polska regeringens radikalt homofobiska politik och retorik.

Men det är inte bara SD och deras kompisar som hotar våra rättigheter. Det finns även andra politiska beslut som inte lika öppet är hbtqi-fientliga, men likväl drabbar hbtqi+ -personer hårt. Detta gäller framförallt den nya migrationspolitiken, som innebär historiskt försämrade villkor för människor på flykt och deras chans till att snabbt integreras i det svenska samhället – särskilt för de som redan är som mest utsatta. Till dessa hör hbtqi-flyktingarna.

Det är illa nog att regeringen tycker att tillfälliga uppehållstillstånd och en begränsad rätt till familjeåterförening ska vara norm. Som om inte detta vore nog propsar sedan Liberalerna, som säger sig stå upp för hbtqi+-personer, på att ta bort en skyddsgrund som ”särskilt ömmande omständigheter.”

Det är inget mindre än förkastligt och skulle drabba många av de mest utsatta, inte minst hbtqi-flyktingar.

Vänsterpartiet står numera som enda svenska parti upp för en human flyktingpolitik där permanenta uppehållstillstånd och rätten till familjeåterförening ska vara norm.

Kampen fortsätter

Vänsterpartiet fortsätter också att stå upp för transpersoners rättigheter. Alla som behöver ska få tillgång till god vård. Vi vill se en könstillhörighetslag som gör det möjligt att ändra sitt juridiska kön utan några krav på en medicinsk process eller ingrepp. Vi tycker också att ett tredje juridiskt kön bör införas för de personer som varken vill definiera sig som man eller kvinna.

Varje transunge ska känna sig trygg och älskad och få det stöd hen behöver! Också i Europa fortsätter hbtqi+-kampen. För även om hbtqi+ -personers rättigheter stärkts i många europeiska länder det sista decenniet, så finns det andra länder där utvecklingen går åt helt fel håll.

Som vice ordförande i EU-parlamentets hbtqi-grupp tar jag fajten tillsammans med progressiva ledamöter från flera olika politiska grupper. På europeisk nivå arbetar vi bland annat för att alla vi som har regnbågsfamiljer ska erkännas som familjer i alla EU-länder. Till skillnad från heteroföräldrar räknas inte hbtq-föräldrar som föräldrar till sina egna barn i ungefär hälften av EU:s medlemsländer. Därför tänker jag jobba hårt för att det aviserade EU-lagförslaget om att den fria rörligheten inom EU även ska gälla regnbågsfamiljer ska bli verklighet.

En motkraft mot föraktet

Men mycket av min och andras kraft ägnas åt att mota tillbaka de högernationalistiska och konservativa krafterna, att stå upp mot de så kallade hbtq-fria zonerna och abortförbudet i Polen, och mot Ungerns hetsande mot hbtqi+-personers och flyktingars rättigheter. För föraktet mot hbtqi+ -personer hänger ihop med hatet mot flyktingar och motståndet mot kvinnors rättigheter.

Attackerna mot grundläggande rättigheter för kvinnor, hbtqi+ -personer och flyktingar går också hand i hand med de högerkonservativas systematiska attacker mot demokrati och rättsstat. Det är en gedigen kamp som vi för i samarbete med alla de modiga,  men hårt pressade, aktivisterna i länder  som Polen och Ungern.

För Vänsterpartiet hänger feminismen och hbtqi+-kampen ihop

I dessa tider när det finns politiska krafter som systematiskt försöker ställa människor mot varandra är det extra viktigt med ett parti som vårt, eftersom vi ser hur våra kamper är sammanvävda.

En pelare för oss i Vänsterpartiet är att feminismen och hbtqi+-kampen hänger ihop. Med en feministisk analys och förståelse är det inte svårt att se hur patriarkala strukturer försöker kontrollera kvinnors kroppar och liv, men samtidigt också alla de som avviker eller utmanar den ordning som fastslår två kön med bestämda – både kroppsliga och psykologiska – egenskaper. Därmed är det inte heller svårt att förstå att våra kamper för frigörelse inte går att separera.

I Vänsterpartiet ser vi också att hbtqi+ -personers rättigheter inte står frikopplade från andra rättigheter, eller från andra maktstrukturer. Lika närvarande som patriarkala maktstrukturer är i våra liv, så är också de rasistiska strukturerna och klassförtryck. Men det som gör mig extra stolt över vår – Vänsterpartiets – hbtqi+-kamp är att vi ser att inga av våra rättigheter kan byggas starkare utan att vi ser dem som kollektiva rättigheter.

Vår hela existens  bygger på att vi lyckas försvara kollektiva rättigheter: rättigheter i arbetslivet, rättigheter i sjukvården, rättigheter i skolan, rätten till boende, rätten till asyl och rätten till trygghet när vi blir äldre.

Att ingen är fri förrän alla är fria är ingen slogan, det är faktiskt blodigt allvar.

Happy Pride!

Malin Björk, EU-parlamentariker och Vänsterpartiets talesperson för hbtq-politiska frågor

Uppdaterades: 28 jun 2021