För sjuksköterskorna
Sällan har väl applåderna rungat så högt för vårdanställda som under covid-pandemin, inte bara i Sverige utan även runt om i Europa. Synen på sjuksköterskeskrået är annars urtida och kvar i Bertha Wellins anda.
Bertha Wellin var Moderaternas första kvinna i riksdagen och bildade moderaternas kvinnoförbund, även om hon inte stod på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. Utöver det så grundade hon 1910 sjuksköterskeföreningen för att skapa ett forum för sjuksköterskor att driva frågor i.
Bertha hävdade med bestämdhet att sjuksköterskorna ska vara självuppoffrande och att plikt går före rätt. Sjuksköterskeyrket var ett kall, ett barmhärtighetsverk och någonting heligt. Det var inte så viktigt med reglerade arbetstider eller högre lön. ”Den ska icke vara så hög att den lockar till sjukvården dem, som skulle gå dit för lönens skull”.
Visst känner väl de allra flesta sjuksköterskor igen denna bild även idag? Inte blir vi bättre i yrket för att lönen är hög och dispens för att nattvilan mellan kvällspass och dagpass är långt mindre än de lagstadgade elva timmarna söks år efter år.
En liten slant för att sälja sin sommarsemester är väl något som får anses vara ett barmhärtighetsverk, och om något är heligt så är det nog ilskan över att vi efter mer än 100 år inte lyckats tvätta bort synen på yrket som kall, självuppoffring och urusel löneutveckling.
Vi är nog många som kommer ihåg sjuksköterskornas kamp på barnintensiven och uppsägningarna eftersom de ville att alla skulle ha samma ersättning oavsett anställningstid. De stridande sjuksköterskorna anklagades av de då styrande politikerna för att vara överbetalda och gnälliga…
Nya ilskna rörelser startades i såväl den skånska som den nationella sjukvården av uppgivna och slutkörda vårdanställda.
Det var upprop om förbättrade ingångslöner, om att ges rätt förutsättningar att göra jobbet med en lön som motsvarar arbetsinsatsen, om att öppna stängda vårdplatser, om medbestämmande och för att förhindra nedläggning av verksamheter och arbetsplatser.
De kämpande vårdanställda med många sjuksköterskor i fronten anklagades för att producera tidningsankor och svartmåla sina arbetsgivare av de dåvarande politikerna. Precis som Bertha Wellin ansåg 1910 så ansåg 2010-talets borgerliga politiker att rätt inte går framför plikt.
Så kom pandemin med allt det som den stridslystna yrkeskåren varnat för. Vårdplatsbrister, allt för få för att kunna vårda de sjuka patienterna, material som saknas blev ett faktum. Och vare sig krisberedskap eller samverkansstrukturer fanns på plats.
DÅ(!) blev det ett uppvaknande för många. Det applåderades både här och där, men applåder kan aldrig lösa bristerna, även om det såklart känns härligt att få bekräftelse för arbetsinsatserna.
Men på grund av de knappa resurserna så står vi med nu med en uppsjö av uppskjuten vård, med ett berg av uppskjuten semester, med övertid, flex och komp som ska hanteras.
Nu nalkas dessutom den sköna sommartid, som även i år kommer som en total överraskning om att det finns en lagstadgad semester att ta ut, men få eller inga som ersätter vid semester. Vi får väl se vilka bud som ges i år för att de redan slutkörda sjuksköterskorna ska göra uppoffringar – igen – sälja sin semester och ta några dubbla arbetspass för att det ska gå ihop.
För egen del hoppas jag att Bertha Wellins syn på sjuksköterskan får evig semester och förpassas till historiens skräpgård. Istället vill jag att vi inför en ny syn på välfärdsarbetaren som bygger på respekt och som ger kommande generationer förutsättningar att gå till ett jobb med schysta arbetsvillkor och bra löner.
Då kan vi säkerligen se till att det även i framtiden finns personal i våra sjukvårdsverksamheter.
/Agneta Lenander, sjuksköterska