När krisen slog till 2008 tvingades amerikanerna välja bort semesterresan, hålla sig hemma och ha ”staycation”. 2009 blev det – översatt till hemester – årets svenska nyord.

Sprunget ur brist på valfrihet utifrån en ekonomisk verklighet blev själva ordet ett försök att höja statusen på något som egentligen är skamligt: att inte ha råd. För fattigt är skämmigt.

Men hemester har alltid varit verklighet för låginkomsttagaren eller den ensamstående föräldern.

Nyanlända får inte ens ledigt, smulorna från välfärdsbordet är villkorat med ständiga motprestationer oavsett årstid. Pensionären är å andra sidan alltid ledig, och måste väl inte dra iväg någonstans just på sommaren? Framför allt inte om man behöver hemtjänst.

Och har man drabbats av ohälsa förväntas man uppföra sig lika sjukt året om och inte stå efter lite skingrade tankar, sol och frisk luft när det går. Få saker är lika sammankopplade med den borgerliga arbetslinjen som semestern. En ”belöning”, de privilegierades statustävling. Semester med resor och nya upplevelser blir något för dem som har råd, och de upplevelser fattiga har hemma är bara en sårig pinsamhet i skolsalen vid höstterminstarten. Men i år, när spridningen av corona ska minimeras, gäller hemester för alla oavsett inkomst.

För många blir skillnaden liten, med en trädgård, en så närliggande sommarstuga att den går att utnyttja för den som är frisk, eller en kolonilott att pyssla i. Men nu tillskansar sig folk med pengar också det som skulle vara arbetarnas vattenhål. Bara under 2020 har slutpriset för kolonilotter i

Malmö flera gånger sprängt miljongränsen. Beroende på område är ett vanligt pris mellan 350- och 850 000 kronor. En snabb koll på marknaden i övriga Skåne talar för cirkapriser mellan 200–400 000 beroende på länsände. Något har gått helt överstyr i Malmö. Vi måste göra något åt marknaden för kolonilotter…

I sommar ska alla söka upplevelser av glädje och frihetskänsla i sin närhet. Dagar på stranden, distansfika på lämpligt kondis, en trottoar-öl på valfri öppen krog, en grillkväll i rymliga trädgården. Medelsvensson åker ut i skogen på picknick, med FHM-rekommenderat
antal bilar, så ingen sitter för tätt. Och det är numera hyggligt ordnat med mycket som är gratis, som muséer och utställningar, om det får hålla öppet, men kan inte också den fattige ta sig dit är det ju meningslöst. Det måste vara möjligt att förflytta sig utan att ha haft råd med ett pendlingskort, cykel eller bil för att kunna nyttja det som finns också runt hörnet. Vi måste fortsätta göra något åt kollektivtrafikens biljettpriser…

Vi i Vänsterpartiet har olika bakgrund, omfattas av olika normer, bär på ryggsäckar och spår av uppfostran som färgar vårt sätt att vara. Men vår känsla för rättvisa och solidaritet har vi gemensamt. Vi delar avskyn mot allt som vill stigmatisera de av oss i samhället som är fattiga, illa betalda för hårt arbete, sjuka, pensionerade, nyanlända. Det är inte så stor skillnad på en filt på gräset utanför höghuset, och skogsutflykten, grill och en bira med grannen på gården, och trädgårdsfesten i villaområdet. Och stadsodling är ju bara så rätt.

Ändå är det några som skäms, och några som yvs.

Det måste vi göra något åt.

-Maria Kållberg

Uppdaterades: 10 aug 2020