2020 är året de allra flesta av oss vill glömma. Men det är också året som vi alla borde lära oss något av. 

Precis som att vi inte ser trädet för alla löv så såg Covid-19 till att löven föll och vi såg trädets alla skador. För det är inte pandemin i sig som är orsaken till att vi inte kunnat säkra vården och omsorgen för de mest sköra äldre. Det är systemen som Just in time och New Public Management. De bristande resurserna som gör att det saknas vårdplatser, en ständig underbudgetering som gör att alla sopar framför sin egen dörr och låter de mest ”kostsamma” patienterna belasta någon annans budget. Synen på välfärdsarbetarna blir tydlig genom låga löner, orimliga arbetstider och mycket små möjligheter att påverka sin vardag, men med en förväntan på att välfärdsarbetaren ska göra jobbet trots att inga förutsättningar för det getts. De bristande journalsystemen gör att tid för informationsöverföring endast räcker till att släcka bränder, och knappt det. Alla dessa brister fanns redan innan pandemin – något vi som arbetar inom vård och omsorg vet, vi har sett det länge och vi har protesterat och larmat för döva öron.   

Vi ser det när multisjuka patienter flyttas från avdelning till avdelning, från sjukhus till sjukhus. Vi ser det när omsorgen om de äldre brister och du läggs in på sjukhus när du inte klarar dig hemma, inte nödvändigtvis för att du har medicinska behov. Vi ser att livet är på väg att rinna ut och vi stjäl människors tid från att vara med sina nära och kära livets sista timmar genom en övertro på läkekonsten trots att det inte finns någon bot, eller för att byråkratins kvarnar mal långsamt. Det är också villfarelsen att trots att det enda vi vet är att vi ska dö, så tror vi att vi kan leva för evigt, ett liv utan plågor och utan ett slut. Vi förstår att det inte kommer att bli bra och hållbart när den kognitivt sviktande ensamma människan skickas hem till sin bostad med endast trygghetslarm, vi vet att den ensamma inte kommer att trycka på larmet då hen redan glömt vad det är till för. Vi ser det när samverkan brister, när regler och avtal är viktigare än att vi faktiskt löser problem tillsammans.   

 Med respekt för den lilla människans sköra skröplighet är det vårt jobb att se till att skyddsnätet är så robust att ingen faller igenom. Med respekt för att varje mänskligt möte får ta den tid som behövs finns det ingen framtid för löpande-bandsprinciper som NPM, ”Just in time” och Lean, med vissheten om att det är i de här mänskliga mötena som under sker och hjälper människor igenom en svår och kanske smärtsam tid utan att de för den delen ger en pinne i en statistik. När vi väljer att gå utanför ramarna för att hitta lösningar på den lilla människans behov, ramar som endast är anpassade efter en snäv norm, så görs skillnader i människors liv, på riktigt. Oavsett om det pågår en pandemi eller inte, så behöver vi bygga en robusthet i vården och omsorgen. Framtiden kommer visa hur väl vi klarat av det bygget visar sig när nästa pandemi stormar fram.  

 Som mångårig välfärdsarbetare önskar jag mig bara en sak i år. Att vi lärt oss någonting och att vi kommer ut klokare på andra sidan efter att ha hanterat denna pandemi.  

 God Jul och ett Gott Nytt År
Agneta Lenander
Sjuksköterska och representant för Vänsterpartiet Skåne

 

Uppdaterades: 15 dec 2020